På DN Debatt den 8 december kunde man läsa en artikel skriven av Professor Emeritus Stephan Rössner om den pågående kostdebatten. Enligt mitt tycke en synnerligen korkad artikel som vill fiska poäng från allmänheten genom att vara lagom sansad, lagom klok och lagom i det mesta. Tillsammans med härskartekniker och tillrättalagda påståenden lyckas den säkert också med det.
Men nej, Stephan Rössner, din artikel hamnade på DN Debatt inte tack vare innehållet, utan tack vare din fina professors-titel. Den pågående "meningslösa" kostdebatten behöver inte alls ta en paus. Den behöver intensifieras. Men också bli mer ödmjukare.
Vad tycker jag om innehållet i Stephan Rössners artikel? Det är kanske inte många som bryr sig - men jag får i alla fall skriva av mig :-) Här kommer i alla fall svaret:
Första stycket
Hösten 2013 har givit oss en uppsjö ny information om kost, motion, vikt och livsstilsvanor. SBU-rapporten publicerades i september och handlade om mat vid fetma. Senare kom den reviderade versionen av de nya nordiska näringsrekommendationerna NNR 5. Ett omfattande arbete har lagts ner av ett otal antal experter och data har stötts och blötts, nagelfarits och bearbetats för att slutligen sammanställas till en balanserad bild av läget. Cyniskt kan man säga att slutresultatet har blivit att berget födde en mus.
Min kommentar: Ja, det är klart - har man under hela sin karriär arbetat i akademins och vetenskaplighetens tjänst så finns det ju inget tjusigare än att världens forskning samlas, analyseras och hälls ner i en tratt där tydliga, praktiska kostråd sipprar ut. Metodiken är snygg och väger tungt. Problemet är ju bara att världens forskning inte är samstämmig. Och problemet är att många som samlar den, analyserar den, inte står fria från prestige och politik. Kanske inte medvetet alla gånger, men omedvetet. Det finns en parallell agenda om att upprätthålla rykte, trovärdighet och särintresse. Men framför allt är ju problemet att de praktiska kostråd som sipprade ner genom tratten har prövats i ett antal decennier, men inte visat sig fungera bra.
Andra stycket
Trots alla hotbilder som uppmålats om vår hälsovådliga livsstil kan vi ändå konstatera att vi äter relativt bra, även om det finns vissa utrymmen för förändringar och förbättringar. Kvar står dock att överviktsproblematiken har accelererat. I dag kan vi fastslå att övervikt och fetma är betydande svenska livsstilsproblem, leder till en rad ogynnsamma medicinska konsekvenser och kostar samhället stora summor. Strategierna för att åstadkomma en förändring till det bättre är kända av alla och handlar om enkla men bestående förändringar vad gäller kostintag och fysisk aktivitet.
Min kommentar: Vi äter naturligtvis inte bra. Vi har en övervikts-, diabetes-, allergi-, demens-, sockerberoende-, cancer-, och inflammationssjukdomsepidemi som eskalerar för varje år. Vi blir bättre på att behandla och kontrollera, men knappast på att förebygga. Allt beror inte på kosten, men mycket gör det. Att påstå att vi äter bra idag visar med all tydlighet att Stephan Rössner har en bit ner till verkligheten.
Tredje stycket
Allt flera samstämmiga undersökningar visar nu att det egentligen inte spelar någon roll vilka kostrekommendationer man ger, eftersom följsamheten i realiteten är mycket låg. När man bearbetat stora dataundersökningar av långtidsbehandling av individer med övervikt har man kunnat beräkna vilken förväntad viktnedgång man borde ha uppnått efter några års intervention. I realiteten har bara en liten del av denna viktnedgång ägt rum, vilket bara kan tolkas på ett sätt: ingen gör som man blivit tillsagd. Därför spelar det för praktiskt bruk ingen större roll om vi använder 5:2-metoden, LCHF, GI-metoden, äter Medelhavskost eller väljer något annat av de gängse råden. Det finns mindre skillnader i korttidsperspektivet, men i det långa loppet handlar det bara om hur väl vi förmår att äta mindre än tidigare och bibehålla de kostvanorna framgent. Bra vikt gäller naturligtvis vikten på livslång sikt, men det finns inga vetenskapliga data, som beskriver utfallet efter mer än två år.
Min kommentar: Följsamheten till olika kostupplägg är låg i undersökningar, eftersom motivationen är låg, kunskapen är låg och eftersom kostupplägget inte anpassas till var och ens förutsättningar och vardag. Följsamheten är desto större hos människor som har motivation, kunskap och som anpassar sin kost till sina förutsättningar. Fast de väljer sällan att delta i olika studier.
Det är på plats att ifrågasätta den vetenskapliga modellen som spegling av verkligheten? Vetenskap är naturligtvis inte oviktigt. Men den har sina brister när det handlar om kost och livsstil. En central fråga är ju att fråga sig varför folk inte gör som de blivit tillsagda. Istället för att Stephan Rössner skriker högre, så borde han ställa sig frågan om varför hans skrik inte fungerar - borde jag säga annorlunda? Är det något fel på budskapet?
Det är förmätet att peka finger åt den som inte följer råden och hänvisa till olydnad och dålig karaktär. Faktum är att om du ska få långtidsstudier på kost- och livsstilsråd så kan inte studieupplägget vara randomiserat. Det måste bygga på frivillighet för motivationens skull, men då gnisslar vetenskapssamfundet och menar att resultatet blir mindre trovärdigt.
Tredje delen
Svenskarna måste vara unika i sin ambition att hoppa på varje ny kostrekommendation som lanseras. I bästa fall är kostråden ofarliga, men det finns risker på lång sikt vad avser risken för framtida accelererande kärlförfettning eller inkörsportar till ätstörningar. I ett försök att anpassa sig har producenterna av diverse produkter och rekommendationspaket framhållit hur lätt det är att förena de ovan angivna modedieterna till någon helhet, och när alla dessa råd sammansmältes är vi egentligen tillbaka på ruta ett, som banalt kan sammanfattas: ät mindre och spring mera!
Nyligen har amerikanska forskare begärt timeout när det gäller våra kostrekommendationer. De ser inget meningsfullt i att längre älta de olika alternativens för- och nackdelar. Till detta kommer en växande internationell kritik mot de vetenskapliga undersökningar, på vilka kostrekommendationerna stöder sig. Amerikanska forskargrupper har gjort kritiska analyser av kvaliteten i de jättelika studier som har publicerats, framför allt ifrån USA. Undersökningar ledda från Harvard omfattande tiotusentals män och kvinnor och följda under lång tid med de bästa tillgängliga metoder svajar betydligt, och slutsatserna som dras beträffande effekten av vissa kostkomponenter kan ifrågasättas. De amerikanska experterna säger att det är dags att lägga ner denna vetenskapliga verksamhet. Man letar efter nyckeln under gatlyktan, där det är ljusast, inte där den ligger.
Min kommentar: När kostråd inte fungerar så är det inte konstigt att människor söker med ljus och lykta efter andra sätt att lyckas med sin kost. Stephan Rössner står och skriker på den svenska befolkningen som föräldrar skriker på sina barn. Lösningen är inte att skrika högre och sedan beklaga sig för att barnen inte lyssnar. Lösningen är att föröka förstå varför barnen inte gör som man säger och närma sig barnen med en annan attityd och annan metodik. Om Stephan Rössner vill att svenskarna ska äta mer unisont, då behövs kostråd som fungerar i verkligheten. Och för det behövs ett erkännande att det gamla spåret inte har fungerat bra. Inte så att den traditionella tallriksmodellen är så värst onyttig, men den leder till att många människor inte klarar av att stå emot den riktigt dåliga maten. De känsliga faller dit.
Det första steget mot förändring och tryggare kostvanor hos det svenska folket är att erkänna att fett i sig inte är orsaken till välfärdssjukdomar, utan att det är socker och snabbsmält stärkelse som är det. Och det är kanske dags att inse att det inte är gatlyktans sken vi enbart ska använda oss av för att hitta nyckeln.
Fjärde delen
Kostregistrering saknar precision. Att sådan ändå används förklaras med avsaknaden av bättre och billigare alternativ eller rättfärdigas genom stöd av andra metoder – även de är självrapporterade. Att två oprecisa metoder ger likartade resultat är inget bevis för att någon av dem är tillförlitlig. Man menar nu att dessa metoder måste släppas och nyare tekniker utvecklas.
Kostenkäter leder i allmänhet till underskattningar. Att beskriva portionsstorlekar visar sig vara mycket svårt. Mycket små förändringar i energibalansen kommer på sikt att leda till viktuppgång, men det finns ingen apparat eller kostundersökningsteknik som med precision kan uppmäta ett intag av till exempel 100 kalorier, vilket på årsbasis ger upphov till en viktuppgång på mer än 1 kg.
Det finns till exempel välgjorda undersökningar som visar att ju högre BMI man uppvisar, desto mindre är kostintaget, vilket uppenbarligen måste strida mot alla energilagar och påvisar de grava metodproblem som vidlåder kostundersökningar. Detta ska inte tas som en kritik av ambitiösa forskningsinsatser utan som ett konstaterade av att det är oerhört komplicerat att mäta vad folk äter och dessutom att kunna mäta dessa födointag under längre tid på ett pålitligt sätt.
Min kommentar: Innehållet här borde ju föranleda att Stephan Rössner ställer sig ödmjuk till vilken kost som faktiskt leder till äkta hälsa. Men nej, Stephan Rössner säger istället: Jag har rätt, och kan andra inte visa det i vetenskapliga studier, så betyder det inte att jag har fel. För jag har ju rätt.
Femte delen
Det är oklart varför vi svenskar är så benägna att hoppa på varje ny kosttrend. LCHF-debatten är ett intressant exempel. Helt bortsett från för- och nackdelar med kosten, vilka har analyserats ingående i SBU-rapporten om kost vid fetma, kan konstateras att denna diskussion om högfettkostens välsignelse praktiskt taget enbart har förts i Sverige och på det svenska språket. LCHF-debatten förekommer inte i de flesta andra länder. Eftersom det etablerade vetenskapliga språket är engelska borde en strikt vetenskaplig debatt ha förts i internationella tidskrifter. Som det nu är handlar det mesta i LCHF-debatten om svensk argumentering i vår lokala ankdamm, som inte ens är akademisk.
LCHF-fenomenet är ett intressant exempel på hur en samling kliniker, patienter och självutnämnda kostexperter propagerade för en kost, lanserad redan i början på 1970-talet av Robert Atkins. Genom en aktiv marknadsföring utan vetenskapligt underlag lyckades LCHF-rörelsen popularisera vetenskap i så stor omfattning att effekterna lamslog den etablerade kostexpertisen i Sverige. Man använde två olika strategier: först genom att ifrågasätta kompetensen hos etablerade kostexperter och sedan genom att maximalt utnyttja personliga vittnesbörd snarare än vetenskap för att bekräfta hållbarheten i LCHF-programmen.
Vi behöver inga fler böcker, och råden som ändå står sig har egentligen inte förändrats på decennier. Det är dags att lägga på grytlocket och använda vår vetenskapliga och samhälleliga energi till att på andra kreativa och konstruktiva sätt främja folkhälsan.
Min kommentar: Här används tydliga härskartekniker när det används uttryck som "högfettskostens välsignelse" och "lokal ankdamm". Han visar prov på uppenbar okunskap när han påstår att debatten inte förs på akademisk nivå och när han påstår att det endast är en svenskt debatt. Goddag yxskaft. Han har inte koll på lågkolhydratkost som metod under historien. Vad menar han med den aktiva marknadsföringen? Den påkostade TV-reklamen?
Faktum är att om man är en etablerad kostexpert, som använder vetenskap och beprövad erfarenhet för att formulera kostråd, och som visar sig fungera i befolkningen - då borde inte "en samling kliniker, patienter och självutnämnda kostexperter" utgöra ett speciellt stort hot. Men nu gör de det. Så frågan är - varför då, Stephan Rössner?
Jag vet en sak: När jag passerar min pensionsålder kommer jag inte att skrika högt. Jag vet att det kommer nya generationer med ny kunskap, nya erfarenheter och nya teorier som möjligen säger annat än det jag har arbetat för under hela min livsstid. Jag kommer förmodligen ha svårt att tvärvända. Det är mänskligt. Men jag kommer göra allt jag kan för att försöka hålla mig ödmjuk. Jag kommer kanske mumla lite tyst för mig själv, men jag kommer akta mig för att skrika högt. Sanningen tillhör alltid var och en. Och den är inte tidlös.
Kostdebatten behöver inte ta en paus. Människan håller på att äta sig till sjukdom, död och en mindre välfärd. Debatten behöver bli intensivare, men också bygga på ödmjukhet, respekt och ett öppet sinne. Stephan - du förtjänar all respekt för ditt engagemang och ditt arbete för en bättre folkhälsa. Men nu är det dags att lämna över.
