Idag publicerades artikeln om vårt sockerfria kalas på webben i Aftonbladet. Jag tror att den kommer på pappret i Aftonbladets Wendela imorgon. Reaktionen på vårt sockerfria kalas är redan stor. Och verkligen föremål för analys! Vad väcker vi hos människor när vi väljer sockerfritt? Hur mycket kan sockerfrihet provocera egentligen? I ett upplyst samhälle år 2013?
I anslutning till artikeln skrevs en krönika av Sara Milstead. Hon skriver bland annat att jag njuter av uppmärksamheten, att det var en uppvisning riktad mot andra vuxna, att barn inte bli chockade av socker och att vårt kalas handlade om matsnobberi.
Krönikan väckte så klart uppmärksamhet och flera höll med Sara andra var emot och gillade sockerfriheten. Sara besvarade flera inlägg där hon bland annat säger att
"det finns ingen anledning att behandla våra barn som diabetiker",
"har man någorlunda balanserad livsstil ska inte socker på födelsedagar vara något problem",
"äter man inte i överflöd, torde varken tårtor eller bratwursts ta död på dig",
"tomatpuré i exklusiva skålar? Det är väl där debatten egentligen ligger,
"Ja, jag tror att en del handlar om att markera för andra föräldrar att de gör fel".
Det finns naturligtvis viktigare saker i världen att engagera sig i än vad en okunnig tyckare på Aftonbladet skriver. Det är hennes jobb att tycka till om saker som hon inte riktigt är insatt i. Men för er som är intresserade av sakfrågan kommer här en liten djupare bakgrund till artikeln:
Njuter jag av uppmärksamheten? Nja, känner mig ganska neutral faktiskt. Jag har jobbat med kost, träning och livsstil i över 10 år nu och har kommit en bra bit mycket längre än att anordna ett sockerfritt kalas för att sedan hänga på telefonen till kvällspressen. Däremot skulle jag gärna vilja få uppmärksamhet kring andra delar jag engagerar mig i. Till att börja med kan Sara fråga sina kollegor om vem som sökte uppmärksamheten när det gällde det här sockerfria kalaset. Det var knappast jag som ringde Aftonbladet. Jag skulle tro att Sara njuter mer av uppmärksamheten från sin krönika än vad jag bryr mig om uppmärksamheten av artikeln.
Att det var en uppvisning riktad mot vuxna är naturligtvis helt fel. För oss kändes det bara helt naturligt att anordna ett kalas för vår dotter utan socker, inte svårare än så. Vi lever en sockerfri livsstil och har gjort så i åratal. Vi mår bra av det helt enkelt. Jag är mycket väl medveten om de studier som visar att det inte finns någon koppling mellan hyperaktivitet och sockerintag hos barn. Jag har faktiskt inte satt mig in i dessa studier i detalj, men det ska bli kul att göra det så småningom. Oavsett denna koppling så är det vetenskapliga underlaget blytungt när det gäller socker och flera av våra välfärdssjukdomar. Att därför inte vilja leda in sina barn i sockerfällorna, att inte vilja vänja sina barn vid den söta smaken, att visa att festligheter kan kretsa kring annan god mat än godis, glass och kakor borde därför inte vara så kontroversiellt. Men för vissa är det tydligen så.
Att vi inte behöver behandla våra barn som diabetiker är en för dum kommentar för att kommentera. Sara, hur tror du man blir diabetiker typ 2? Det är sant att det inte behöver vara ett problem med socker på ett kalas om man har en balanserad livsstil. Det är sant, men två följdfrågor uppstår: Har barn idag verkligen en balanserad livsstil? Och vad är problemet med ett sockerfritt kalas? Återigen: vi kritiserar inte föräldrar som serverar socker på sina kalas - vi visar att man kan ha ett kalas utan socker.
Tomatpuré i exklusiva skålar? Jag kommer inte ihåg om skålarna är från 70-talet från mitt barndomshem som vi fått från farmor eller om det var de som kostade 5:50 kr på IKEA. Exklusiva var de i alla fall inte. Snobberi? Knappast.
Sara försöker sticka ut i sin krönika och få det här till en socio-ekonomisk snobberifråga. När det hela i grund och botten handlade om ett rent hälsomässigt ställningstagande, en insyn i vår sockerfria vardag 1 dag utav 365 om året. Vad är problemet?
↧