Vårt sockerfria kalas uppmärksammades brett och djupt. Nu har engagemanget lagt sig, så även krutröken efter upprörda - men befogade - kommentarer till en krönika i Aftonbladet som kommenterade artikeln om vårt kalas.
Jag fortsatte dock vara nyfiken på ämnet socker och hyperaktivitet hos barn och ägnade därför en del sommarkvällar åt att läsa igenom en del av de studier som ligger till grund för dagens kunskap. Socker har många negativa hälsoeffekter som är vetenskapligt bevisade, men hur är det egentligen med den akuta påverkan på beteende och kognition hos barn, det man eventuellt kan räkna med efter en fredagskväll med smågodis och glass, eller för den delen ett barnkalas med tårta, glass, kakor och godis. Det verkar som att just detta ämnesområde är ett exempel där vetenskapliga studier inte bekräftar det som väldigt många föräldrar och förskolepersonal upplever. Eller verkligheten på kalasen eller på dagis har inte kunnat bekräfta de vetenskapliga studier som finns. Vad som nu ska bekräfta vad......
Hur upplevs barn som får socker?
Många föräldrar vittnar om att deras barn blir speedade när de äter för mycket socker. Över 80% av förskolepedagoger uppger i en undersökning att socker påverkar såväl redan hyperaktiva barn som friska barn. På Kostdoktorns blogg kunde man för ett par dagar sedan läsa om ett brittiskt experiment, där det på filmen ser ut att finnas en koppling mellan socker och beteende hos barnen.
Tidiga observationsstudier gav stöd
En koppling sågs också i en tidig observationsstudie från 1980, där 4-7-åringars beteende studerades. Forskarna registrerade matintaget under en vecka och jämförde sedan beteendet hos en grupp barn som ansågs vara hyperaktiva med en annan grupp bestående av friska barn. Jämförelsen gjordes i ett simulerat lekrum. De fann en statistisk korrelation mellan sockerintag och såväl aggression som rastlöshet hos de hyperaktiva barnen. Hos de friska barnen fann de endast en koppling mellan sockerintag och motorisk aktivitet (det vill säga hur mycket barnen rörde sig i rummet). En senare observationsstudie från 1986 fann ett mindre statistiskt samband mellan sockerintag och 4 av 37 undersökta beteendevariabler. De som undersöktes var 7-12 år gamla hyperaktiva barn.
Rubrikerna lät inte vänta på sig efter att dessa studieresultat lanserades. Socker lanserades som orsak till beteendeförändringar och kognitiva förändringar och det fanns ett antal hypoteser som man ansåg ligga bakom: hyperglykemin, det vill säga det snabbt ökade blodsockret efter sockerintaget, den reaktiva hypoglykemin ett antal timmar efter sockerintaget eller någon form av allergisk reaktion mot socker. Trots att det hittills endast handlade om observationsstudier slogs rubrikerna upp i media. Men observationsstudier visar inget orsakssamband (man observerade ju bara vad barnen åt, man bestämde inte vad barnen skulle äta). Media verkar för övrigt inte ha lärt sig ett dugg fram till idag, eftersom samma stora rubriker slås upp efter osäkra observationsstudier idag. Det var en parantes. Hur som helst, forskarvärlden kom då under 80- och 90-talet att vilja pröva detta samband inom ramen för ett seriösare experiment.
Interventionsstudier ser ingen koppling
En meta-analys från 1995 sammanfattade 23 RCT-studier på området som hade genomförts någon gång mellan 1982 och 1994. Meta-analysen kunde inte verifiera någon koppling mellan sockerintag och akut påverkan på barns beteende eller kognition. Det som undersöktes i meta-analysen var allt ifrån motorisk aktivitet, prestation på kognitiva tester, humör och aggression etc. Totalt 14 områden undersöktes och beräknades på nytt statistiskt. Samtliga ingående 23 studier behövde uppfylla ett antal kriterier: barnen skulle få en känd dos socker, det skulle finnas en kontrollgrupp som fick någon form av placebo, ofta aspartam eller sackarin, att den skulle vara dubbelblind (det vill säga att varken forskarna, försökspersonerna eller deras föräldrar visste vilket barn som fick socker eller placebo) samt att studien hade statistiska beräkningar som kunde inkluderas i meta-analysen.
Barnen som var med i de 23 studierna var både friska barn och barn med ADHD eller annan diagnos. Av de 23 studierna ägde 17 rum i labb, 3 i skolmiljö, 2 på psykiatrisk klinik och en på ett annat ställe (som inte framgår i meta-analysen). De flesta av de 23 ingående studierna gav barnen socker i en mängd som motsvarade 1,25 till 5,6 gram per kilogram kroppsvikt per dag, några enstaka gav en fast dos på upp till 78 gram. Barnen i de 23 studierna var 2-19 år, någon enstaka studie inkluderade dock äldre personer med viss diagnos.
Jag blev nyfiken på en av studierna som verkade vara mycket seriöst genomförd och som gav barnen relativt stor mängd socker (i jämförelse med de andra studierna alltså). Det var en studie som inkluderade 23 barn mellan 3-5 år och 25 barn mellan 6-10 år. De äldre barnen beskrevs av sina föräldrar som känsliga för socker. Barnen och deras familjer fick äta en veckas mat som bestod av mycket socker (exempelvis sötad juice, flingor, pudding, sötad yoghurt, kakor och läsk), en vecka där samma mat var sötad med aspartam istället och 1 vecka där samma mat var sötad med sackarin. Skafferierna rensades ut före testperioden och omärkt mat fyllde deras skåp och kylskåp. Förskolebarnen fick 5,6 gram socker per kg kroppsvikt. Deras vikt avslöjas inte i studien, men om en 5-åring väger 15 kg, så innebär det 84 gram socker. En mängd olika beteendemässiga och kognitiva tester utförde under de 3 veckorna. Resultatet blev att det inte fanns någon skillnad i testresultat under de tre veckorna hos de äldre barnen som beskrevs av sina föräldrar som sockerkänsliga. Hos de yngre barnen fann man skillnader i 4 av 39 mått, men inget mönster kunde ses, det vill säga det var inga skillnader för just sockerveckan.
Varför upplever så många personer skillnader i beteende hos barn som får socker, när det inte finns något vetenskapligt stöd för det?
Det är en bra fråga att ställa sig. Den diskuterades också i meta-analysens diskussionsdel med referens till en studie från 1994 som just mätte effekten av föräldrarnas förväntningar på sockerintag hos sina barn. Inbillar sig bara föräldrar och förskolepedagoger?
31 stycken 5-7-åriga pojkar med sina mödrar rekryterades till studien. Till mödrarna till hälften av pojkarna sa forskarna att de skulle uppskatta sin sons beteende och mäta resultatet av olika kognitiva uppgifter efter att barnet fått en sockerdrink. Till mödrarna till de övriga sa de att de skulle göra detsamma efter att pojkarna fått en drink med aspartam. Forskarna gav dock samtliga barn aspartam. Bland resultaten utmärks just faktumet att mödrar som trodde att sin pojke fick socker upplevde honom som mer hyperaktiv än innan drinken. Slutsatsen från studien är att det är mödrarnas förväntan om sockrets effekt som också skapar bilden (åtminstone delvis) av barnets beteende och kognition. Är vetenskapen sanningen?
Den bäst gjorda vetenskapen hittills ser alltså ingen koppling mellan sockerintag och barns beteende och kognition. Vetenskapen antyder också att det kan, åtminstone delvis, handla om föräldrarnas förväntningar om sockrets effekt. Det är också dessa argument som man får höra av alla personer som har bestämt sig för att sockret bara är en myt - åtminstone på detta området.
Så är det bara en myt?
För att besvara den frågan behöver vi diskutera en del aspekter på den forskning som är gjord. Att läsa en meta-analys är för det första inte skönlitteratur. Det är en uppvisning i statistiska beräkningsmodeller. Resultatet i ovan meta-analys var att det inte gick att förkasta hypotesen om att det inte finns någon effekt. Det betyder egentligen inte att det inte finns någon effekt...om du hängde med. Det betyder bara att de ingående vetenskapliga studierna tillsammans inte har kunnat klarlägga det. I meta-analysens diskussionsdel diskuteras också att det möjligen kan finnas en liten effekt som inte fångas upp.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att många föräldrar och förskolepersonal inbillar sig ett samband utifrån den allmänna kunskapen om socker, GI och blodsockerpåverkan. Men frågan är om det helt och hållet handlar om inbillning när den upplevelsen är så utbredd bland föräldrar och förskolepersonal.
Givetvis bör man alltid vara ifrågasättande till vetenskapliga studier. Är urvalet representativt, det vill säga kan de barn och föräldrar som finns i studierna representera de övriga. Emellertid måste man kunna göra det, eftersom studierna var matchade RCT-studier. Sedan kan man alltid fråga sig om det är annat än socker som kan ge effekt på beteende och kognition. Gluten? Mjölkprotein? Färgämnen och andra tillsatser? Eller en kombination av dessa med socker? Och har man mätt effekten tillräckligt länge så man inkluderat blodsockerfallet ett par timmar efter sockerintaget?
Kan dosen socker spela roll?
Vi kommer nu till en av två riktigt intressanta aspekter i sammanhanget - dosen socker. Den studien som gav mest socker till barnet per kg kroppsvikt hamnade på ca 84 gram socker per dag. Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Säg att en 5-åring på 15 kg är på kalas och äter äter 1 pannkaka med en liten klick sylt, 1 kanelbulle, en portion glass och 10 godisbitar. Det är enligt min erfarenhet något som mycket väl kan bjudas på ett barnkalas. Ganska måttligt intag i vissa sammanhang faktiskt. Någon tårta är inte ens medräknad. Detta är socker- och mjölintaget:
1 pannkaka: 11 g
1 klick sylt: 7 g
1 kanelbulle: 20 g
en portion glass: 25 g
10 godisbitar: 30 g
Summa: 93 gram socker eller snabba kolhydrater från mjöl.
Många barn kan säkert äta mer än 100 gram socker på ett barnkalas. Därutöver tillkommer det som de äter resten av dagen. Alltså: har de vetenskapliga studierna inte använt tillräckligt höga doser socker som det faktiskt kan handla om idag i vissa sammanhang (exempelvis på ett barnkalas)?
Handlar det om individuella skillnader?
Den andra riktigt intressanta aspekten handlar om barns individuella skillnader i respons på socker och andra ämnen i vår mat. Den vetenskapliga modellen fångar inte upp individuella skillnader i totalresultat och slutsatser utan det är endast genomsnittliga värden. Det är nämligen inte otänkbart att vissa barn är mer sockerkänsliga än andra barn. Vi människor har biokemiska skillnader. Inklusive barn. En del har känsliga belöningssystem, andra inte.
Summa summarum
Oavsett ståndpunkt och kunskapsunderlag bör man förhålla sig mycket ödmjuk inför vad som är "sanningen". Någon som bestämt hävdar att socker och hyperaktivitet bara är en myt har inte vidgat sina vyer tillräckligt. Men detsamma gäller någon som bestämt hävdar att socker påverkar beteende och kognition hos barn.
Tänk på att det är mycket vi inte vet om kroppen. Och tänk på att sanningen enbart skapas i ditt eget huvud. Och vad du än skapar där för sanning, behåll ödmjukheten inför andras åsikter.
↧