Den 18 februari publicerade jag inlägget om min väg mot sprintuthållighetskroppen. Ironiskt nog fick denna satsning ett avbrott samma dag då jag föll olyckligt på upploppet på ett 400-meterslopp och bröt armen. Det blev en ganska ful fraktur som kallas en Galeazzifraktur – fraktur på radius (ungefär mitt på armen) och en luxation av ulnahuvudet i handleden.
När det hände kände jag inte mycket smärta. Sprängfylld av adrenalin hämmas smärtan rejält effektivt där den evolutionära förklaringen är att jag i den stunden ska förmå mig att vidta de åtgärder som behövs för att överleva. Så jag lyfte upp min snedställda arm, började samla ihop mina träningskläder för att bli skjutsad till sjukhuset. Ingen smärta på väg dit men när adrenalinet släppte var jag nära att svimma. Med 90/50 i blodtryck så snurrade omgivningen på akuten. Tre dygn på ordtopediavdelning och 2 operationer senare kom jag hem med gipsskena, smärtstillande och med en platta och 7 skruvar. Samt två stift genom handleden. De följande veckorna innebar ortoser och sedan förra veckan bär jag ingenting utan fokuserar på att få tillbaka rörlighet och funktion. Fortfarande en del kvar när det gäller pronation, dorsal- och palmarflexion men i övrigt har det läkt fint.
Det är naturligtvis frustrerande att inte kunna hålla hantlar, skivstänger och kettlebells i handen vilket inneburit att jag inte alls kunnat belasta kroppen som tidigare. Det har i sin tur inneburit att jag knappt kört några träningspass på sex veckor och att jag aldrig haft så dålig fysik någonsin förr.
Jag har varit struligt när det gäller min arbetsvardag och familjebestyren har min sambo fått ta över till stor del, men skadan har varit klart positivt för ödmjukheten. Jag har aldrig brutit något tidigare, aldrig känt mig så sårbar, så ofunktionell. Att tillbringa 3 dygn på sjukhus var en utbildning och jag förstår både de hårda och mjuka sidorna med att rehabilitera sig från en fysisk status som inte stämmer överens med ens självbild.
Tacksam är jag för den moderna akutsjukvården, ortopedin och de smärtstillande medicinerna. Jag kunde till och med leverera en bra föreläsning tre dagar efter operation i gips. Sjukvården är sämre på livsstilssjukdomar men det är en annan historia. Hade jag levt på stenåldern hade jag lufsat hem till grottan och armen hade läkt ihop fult. Möjligen hade den inte varit i full funktion efter läkning och mina chanser till överlevnad varit mindre. Nu lever jag på 2000-talet och är jag tillbaka i det mesta jag företar mig
.
Nu har det snart gått 7 veckor och funktionen kommer tillbaka snabbt, även om jag är medveten om att det kan dröja 6-12 månader för att återfå de sista graderna och den sista styrkan. I förrgår fick jag träningsvärk i låren efter att ha sprungit 5 km i måttligt tempo. Träning är färskvara och det går snabbt utför när man inte kan träna som vanligt. Men skam den som ger sig. Vägen mot sprintuthållighetskroppen gäller fortfarande men har bara tagit en liten paus.
↧