I lördags var det premiär för eget barnkalas. Min dotter skulle fira sin 5-årsdag tillsammans med 8 kompisar. Vädret kunde inte varit bättre, solen sken och det var 20 grader, precis lagom.
Vi hade bestämt oss för att köra ett sockerfritt kalas. Svårt? Inte alls. Jag ställde mig vid grillen och brassade på de barnvänligaste bästa korvarna vi kunde hitta. Föräldrarna fick några av de hetare kabanosserna. Visserligen hade vi traditionellt korvbröd, men kvällen innan hade jag gjort några oopsies som ett gluten- och kolhydratfritt alternativ. Upp till var och en alltså. Till korvarna hade vi ingen ketchup utan ekologisk tomatpuré i en liten skål.
Efter korvgrillningen var det dags för raw food-bollar med enda sötman från dadlar. Jag gjorde en sats till föräldrarna med mer kakao och färre dadlar som gav en tyngre chokladsmak och barnen fick ett par dadlar mer i satsen. Grädde med jordgubbar, hallon och blåbär serverades med ett gäng skålar med riven kokos, riven mörk choklad 90% och mandlar.
Den obligatoriska fiskdammen i slutet innehöll påsar med ett litet paket russin, annars leksaker, små örhängen, tatueringar och andra roliga pysselsaker. Saft? Självklart inte. Vi körde vatten med jordgubbar, hallon, citronmeliss och mynta i. Och i solskenet såg det otroligt fräscht och inbjudande ut.
Nu till frågan: Reagerade barnen på detta sockerfria kalas? Naturligtvis inte. De åt och var nöjda. De lekte och hade roligt och tyckte de små pyssligheterna i fiskdammspåsen var roliga.
Att anordna ett sockerfritt kalas är inga svårigheter. Men många gånger gör vi det till en större grej än vad det är. Barn är anpassningsbara och det som oftast kvarhåller gamla socker-traditioner är föräldrarnas föreställningar, projiceringar och brist på förändringsbenägenhet. Vi tror att barnen gör uppror om de inte får saft eller tårta, men på vårt kalas saknade de varken det ena eller det andra.
↧