Lågkolhydratkost i sin rena form är inget för elitidrottare som vill maxa sin prestation. Men för motionärer som vill maxa sin kroppssammansättning och gå ner i vikt så är det definitivt lågkolhydratkost som gäller. Det visar verkligheten samt samtliga 18 RCT-studier som genomförts under 2000-talet och som visat på en statistiskt signifikant skillnad mellan olika sätt att äta. Hur kommer det sig att man kan äta sig mätt och belåten ner i vikt med lågkolhydratkost? Ja, mindre kolhydrater som ger mindre insulin som ger ökad fettförbränning brukar vara en vanlig förklaring. Men faktum är att det debatteras friskt om varför lågkolhydratkost faktiskt fungerar. Det finns tre aspirerande orsaker som var för sig eller alla tillsammans kan förklara det hela:
1) Lågkolhydratkost gör att du äter mindre mat
Plockar man bort den belönande socker- och stärkelserika maten så blir man mättare och vill inte äta lika många kalorier. Mindre belöning alltså. Fett ger också belöning men inte lika drastiskt och intensivt.
2) Du får en ökad ämnesomsättning
Fett har en metabol fördel gentemot kolhydrater på så sätt att ämnesomsättningen ökar om du börjar äta lågkolhydratkost. Det visade en studie från 2012, men det ska tilläggas att vissa personer faktiskt kan få en minskad ämnesomsättning av samma kost. Gissningsvis gäller det sistnämnda de personer som har svårt att gå ner i vikt, också av lågkolhydratkost. Leptinresistens ligger förmodligen bakom.
3) Lägre insulin och ökad fettförbränning
Har insulinet i sig en viktminskande effekt? Oavsett kaloriantalet? För somliga har det säkert det, för andra inte. En kalorisnål fettsnål trist pulver- och soppbantningsdiet på 800 kcal kommer leda till viktminskning för många personer. Även om dessa 800 kcal frisätter insulin så det står härliga till. De kommer inte må toppen, muskelmassa kommer också gå förlorad och risken är stor att kilona läggs på igen inom kort, men temporärt försvinner fettet. MEN, hos andra kommer samma kost inte leda till samma viktminskning. Några av författarna till ett par studier om mättade fetter i blodet har kommenterat att cykeln kolhydrater ----> omvandling till fettet palmitoleinsyra (16:1) även kan dominera vid ett kaloriunderskott (studie 1 och studie 2), men också att denna cykel kan vara olika mellan olika individer. Gissningsvis handlar det om de personer som trots liten mängd mat (och ibland ganska mycket träning) ändå inte tappar sina extrakilon. Kroppen går i baklås och vill inte släppa fettet. Men hos andra personer sker alltså inte denna cykel förrän man överdoserar kolhydraterna. Alltså: insulinet i sig kan bidra till fettlagring oberoende av kalorimängden, men inte hos alla personer. Dock fungerar insulinhypotesen utmärkt som en praktisk förklaringsmodell för att guida människor bort från skräpmat.
↧