Kost vid diabetes typ 1 är en het potatis. Speciellt under senare tid har potatisen blivit extra het i och med Peter Jihdes kampanj att uppmärksamma sjukdomen.
Å ena sidan lämnar kostråden till personer med diabetes typ 1 inom sjukvården väldigt mycket mer att önska. Kostråden är delvis ett resultat utav decennier med principen om att patienter ska kunna äta och leva som friska människor och parera sin sjukdom med insulin i spruta eller pump. Det är en princip som aldrig leder till ett lika bra resultat som att anpassa sin kost och livsstil efter sjukdomen och på så sätt kunna minska sina mediciner. Personer med diabetes typ 1 kan liksom många andra personer med diverse sjukdomar revolutionera sin hälsa genom att anpassa sin kost och livsstil.
Å andra sidan skallas det högljutt från lågkolhydrathåll om att personer med diabetes typ 1 bara behöver äta så få kolhydrater som möjligt för att stabilisera sitt blodsocker, minska sitt insulinbehov och därmed förbättra sin hälsa. Men det är att förenkla sanningen.
Att frågan är en het potatis beror också på att kost- och livsstilsråd så tydligt påverkar medicinbehov när det gäller diabetes typ 1 och att personer med typ 1 är trötta på att bli förväxlade med typ 2. En annan orsak är att personer med diabetes typ 1 har olika förutsättningar när det gäller sin sjukdom som beror på hur länge de har haft sin diagnos, huruvida någon insulinproduktion finns kvar, hur stabila eller instabila blodsockernivåer de har, på vilket sätt som insulin tillförs in (spruta eller pump) och om de har tillgång till kontinuerlig blodsockermätning via en CGM.
Bukspottskörteln har hos en frisk person en finkänslig reglering av sin insulinproduktion för att kontrollera blodsockret. Att försöka ersätta denna finkänsliga reglering med insulin utifrån blir alltid grovkalibrigt. Därför är det viktigt att som kostrådgivare ha säkerhetsmarginaler gentemot risksituationer, främst gällande ketoner i blodet. Att ge råd om att äta strikt lågkolhydratkost och maximera ketos hos en person med diabetes typ 1 är aldrig ett mål för mig. En frisk person och en person med diabetes typ 2 kan maximera mängden ketoner i blodet, eftersom mängden självregleras effektivt bland annat genom insulin. Men en person med diabetes typ 1 har inte den självregleringen. Det är därför lätt att mängden ketoner blir för hög och okontrollerad, vilket leder till försurning och kan i värsta fall vara livshotande. Tillståndet kallas ketoacidos och det är alltså insulinbristen som kan leda till detta tillstånd.
Nedan följer min syn på vilken kost som istället är bäst för de flesta personer med diabetes typ 1. Här kommer också ett exempel från min kliniska vardag på hur man som kostrådgivare / funktionsmedicinsk terapeut kan coacha en person med diabetes typ 1 parallellt med vederbörandes kontakt med sjukvården. Se det som ett exempel som inte kan appliceras på andra fall utan individuell bedömning bör göras i samtliga möten med personer med diabetes typ 1. Pernilla heter i verkligheten något annat och hon har gett tillåtelse till att jag delar hennes historia.
Pernilla
I oktober 2015 träffade jag Pernilla, hennes pappa och hennes styvmor. Pernilla är 17 år och fick sin diabetes typ 1 - diagnos när hon var 12 år. Ett halvår efter sin diagnos avled hennes mor som initialt hade bra kontroll på medicinering och sjukdomsvillkoren. Efter sin mors bortgång fick Pernilla av olika skäl ingen kontroll på sitt blodsocker och sin insulinmedicinering. Under flera år var sjukdomen helt utom kontroll och de råd och den coaching Pernilla fick från sjukvården ledde ingenstans. Hennes Hba1c (genomsnittligt blodsocker de senaste 8-12 veckorna) låg över 130 mmol/mol och var därmed omätbart. Hon pendlade ständigt i fasteblodsocker mellan 10 och 30 mmol/L, var måttligt överviktig, men upplevde ändå att vardagen fungerade. Alla som är insatta i referensvärden för dessa mått förstår att det handlar om katastrofala värden och att en förändring måste till. Pernilla kunde bli trött då och då och blodsockerfall upplevde hon obehagliga, men hon lärde sig strategier för att undvika dessa. Hon hade någon enstaka gång provat lågkolhydratkost tillsammans med sin familj, men det rann ut i sanden för dem alla efter ett par veckor.
Pernillas pappa kontaktade mig för att jämte sjukvårdens råd få kompletterande kost- och livsstilsråd. Han var orolig och hade fått nys om lågkolhydratkost som alternativ, men ville ha struktur, stöd och individuella anpassningar. Under förstabesöket med hela familjen gick jag under drygt 2 timmar igenom hela hennes livssituation, försökte förstå hennes sjukdomstillstånd samt hur Pernilla tänkte och resonerade i olika sociala sammanhang. Jag försökte hitta de motiverande faktorerna som jag kunde använda för att åstadkomma varaktiga förändringar. Det är viktigt att förstå att det handlar om en ung kvinna som bryter igenom till vuxenlivet. Fika med kompisarna är viktigt, liksom att vara ute på helgerna. Hon säger sig hata konditionsträning, men kan tänka sig styrketräning. Dock hade hon inga rutiner för det och hade inte tid att få till några pass i veckan. Skolan tog mycket tid, stressade henne periodvis och hon läste läxor sent på kvällarna. Hon somnade sällan för 01.00 och gick upp tidigt morgonen därpå. Hon kunde på helgerna lägga sig framåt morgontimmarna och gå upp strax efter lunch.
Pernilla är naturligtvis långt ifrån en optimal dygnsrytm och livsstil. Samtidigt går det inte att vända upp och ner på allting. Strategin är snarare att ge sig på de stora ohälsobovarna och försöka få utvecklingen åt rätt håll. Jag tänkte att när Pernilla själv får kvitto på att hon mår bättre i vardagen så kommer hennes motivation till ytterligare förändringar att öka. Jag gav råd om en liberal lågkolhydratkost samt strategier för bättre sömnvanor och bättre prioriteringar i vardagen så hennes stress minskar. Jag gav henne i läxa att föra matdagbok, att alltid starta dagen med antingen ägg eller keso – två alternativ som hon accepterade. Att starta dagen med strikt lågkolhydrat har en fördelaktig påverkan på blodsockerutvecklingen under resten av dagen som då kan innehålla måltider med lite större mängd bra kolhydrater. Vi gick igenom måltid för måltid, socialt tillfälle för socialt tillfälle, vi diskuterade alternativ, enkla lösningar och recept som fungerade för hela familjen. För att Pernilla ska lyckas med sin livsstilsomläggning krävs att den blir ett familjeprojekt – att omgivningen är stöttande och likaså hennes kontakter inom sjukvården. Pernillas pappa och styvmor var införstådda med det och hennes diabetesläkare motsade sig inte hennes önskan om att få äta lågkolhydratkost.
Efter första konsultationen upplevde jag att Pernilla var skeptisk till mycket, att hon tyckte alla kommande förändringar skulle bli jobbiga och att hon inte tog mina råd till sig. Döm om min förvåning när jag fick höra efter två månader att hon verkligen gjort ett helhjärtat försök. På 1 månad hade hennes Hba1c därför sjunkit till 101 mmol/mol , efter ytterligare 1 månad till 87 mmol/mol. Under jullovet hade hon ätit en del onyttigheter, vänt på dygnet och gjort annat som påverkat hennes värden. Månaden därefter var hennes Hba1c 88 mmol/mol och i princip oförändrat. Totalt sett är det här en tydlig riktning om att det blir bättre. Jag träffade Pernilla och hennes familj i början av januari 2016 för en uppdatering och för att ta hennes livsstilsförändring till nästa nivå. Pernilla hade fått struktur på sina skoldagar, men det som ställde till det var hennes lediga dagar då oregelbundna måltider blev som de blev. Vi jobbade en hel del med att få till dessa lediga dagar, förbättra sovrutiner och pratade igenom vad hon skulle göra när hon var ute med sina kompisar. Känslosamt berättade hennes pappa att de hållit på i 5 år inom vården för att få kontroll över hennes diabetes. Under dessa 5 år har hon aldrig varit på väg mot så bra värden som under mina 3 månader av konsultationer. Hennes fasteblodsocker hade nu också tidvis börjat krypa under 10.
Pernillas diabetesläkare hade sagt till henne att hon inte bör överstiga 1,5 mmol/l ketoner. Detta är en bra gräns för att inte riskera ketoacidos (försurning i blodet). Bland annat av denna anledning är alltid liberal lågkolhydratkost förstahandsvalet när jag konsulterar en person med diabetes typ 1. Med bra kolhydratskällor som grönsaker, rotfrukter, bär och en del glutenfria stärkelsekällor som (kall) potatis och ris kan ändå blodsockret regleras effektivt utan att riskera okontrollerad mängd ketoner. Därmed inte sagt att personer med diabetes typ 1 många gånger kan äta en strikt lågkolhydratkost, men jag vill som tidigare nämnts alltid ha säkerhetsmarginaler. Men om man har diabetes typ 1, äter strikt lågkolhydratkost och har kontroll på sina ketoner så ser jag i princip inget fel med det. Men bra kostråd bör också ta hänsyn till vederbörandes träningsvanor, sömn- och stressmönster.
Ketoacidos är ett farligt tillstånd och kan inträffa vid obehandlad diabetes typ 1, långvarig alkoholism samt vid enstaka andra situationer. I princip finns dessa 4 risktillfällen hos en diabetiker typ 1:
1. Vid nydebutering av sjukdomen då insulinbrist råder. Det är det vanligaste tillfället och flera kommer i samband med debuten in på sjukhuset med högt blodsocker och höga ketoner.
2. Vid långvarigt högt blodsocker, till exempel hos de som inte sköter sitt insulin och hoppar över eller glömmer att ta det. Det kan också inträffa vid pumpkrångel, stopp i infusionsslangen, handhavandefel med CGM-mätaren.
3. På morgonen vid ökade svältketoner. Det är extremt ovanligt, men det bör finnas med som ett alternativ.
4. Vid magsjuka eller annan infektion. Ketonerna kan bli höga, men oftast inte farligt höga. Vid detta tillfälle kan man faktiskt ha lågt blodsocker, men ändå utveckla ketoacidos. Personligen mäter vi ibland ketoner när vår dotter är magsjuk. Extremt ovanligt!
Jag ger naturligtvis inga råd om läkemedel. Det får jag inte och ska heller inte göra. Däremot ger mina råd påverkan på medicinering så anpassningen av henne läkare blir nödvändigt. Jag har ingen direktkontakt med hennes diabetesteam, vilket jag naturligtvis gärna hade haft. Men via Pernilla har jag förstått att de inte motsatt sig kostråden, eftersom värdena blivit bättre.
Jag tycker mina konsultationer med Pernilla är ett bra exempel på hur den privata konsultationen kompletterar den vård hos får på sjukhuset. Det är viktigt att förstå att jag behövde drygt två timmar vid första besöket och därefter dryga timmen vid resterande återbesök för att effektivt nå fram med ett kost- och livsstilsbudskap. Däremellan ett antal mail. Pernilla fick fylla i en 45-sidig hälsodeklaration och redogöra för hela sin livshistoria. Sådana coachingresurser finns inte inom vården. Läkare har ibland extremt kort tid på sig med varje patient och tid finns inte till annat än att se över aktuella värden. Men givetvis önskar jag att den kost- och livsstilskonsultation jag erbjöd Pernilla och hennes familj också skulle erbjudas inom den offentligt finansierade vården och betalas av skattebetalarna. Nu fick Pernillas familj betala för min tid och jag kan krasst konstatera att alla patienter som är i behov av liknande inte har råd med en sådan lösning. Det är ett av skälen till att jag vill fylla min hemsida med bra, kompletterande information som många gratis kan ta del av. Jag ska träffa Pernilla igen i slutet av mars och det blir spännande att få följa hennes resa.
Det finns däremot legitimerad sjukvårdspersonal som försöker driva detta synsätt framåt. Ett exempel är Katarina Skogfält som är legitimerad specialistsjuksköterska inom intensivvårdoch utbildad Cert. PI Kostrådgivare. Katarina fick upp ögonen för kostens starka positiva effekter vid sjukdom då ett av hennes egna barn drabbades av typ 1-diabetes. På sin blogg delar hon med sig kring bland annat denna sjukdom och om hur kost- och livsstil kan förbättra och lindra sjukdomen.
↧